Det stora i det lilla

 
Jag samspråkade med min fina vän inom teaterbranchen härförledes. Vi pratade som man gör som frilansande kulturarbetare om arbetsmarknanden och om möjligheterna att få speltillfällen, marknadsföring och vad producenter och ansvariga inköpare vill ha. Det finns, upplever hon, en trend att man, när man letar barnkultur, räds det som verkar för enkelt och stillsamt.  Utbudet och konkurrensen är hård idag och det är svårt att få publik. Kanske är det därför som ansvariga för kulturutbudet sållar bort de föreställningar som inte genast väcker uppmärksamhet. Barn är vana vid stora intryck och snabba vändningar. De är vana vid en värld som servar med nya stimuli redan innan det föregående slocknat. Allt går i ett och vi har blivit så rädda för den där lilla pausen mellan intrycken att vi inte vågar spela i ett annat tempo.
 
Men är det då inte just det vi ska erbjuda barn idag?Det stillsamma. Det lågmälda. Det icke iögonfallande och spektakulära. Det är måhända det som är det exotiska och rara, det Annorlunda.
I en tid när alla stimuli och stora vyer är så lättillgängliga, är det, det lilla och nära som vidgar och öppnar upp. Det som sticker ut är kanske det vi knappast ser. Missförstå mig rätt, jag älskar det storslagna och galna. Jag hänförs av det barocka och obskyra. Men, vi behöver kanske inte ängslas så att det vi erbjuder inte är tillräckligt storslaget, nytt och smart. Det kommer det alldeles säkert inte att vara. Den stora världen äger redan barnen idag. Det de saknar är den andra. Den värld som uppstår i mig och dig och som växer långsamt och lite trevande i mötet mellan oss. 
 
Så kanske ska vi våga vara modiga. Att erbjuda mångfald och bredd i kulturutbud betyder faktiskt också att ge det småskaliga plats.
 
 
Öppna upp till den lilla världen

Vårda leken vårda människan

 
 
Hösten passerade som en grå massa med oändliga regndagar, för mycket jobb och ett världspolitiskt läge som bedövade och liksom tog udden ur lusten till såväl dansen, konsten som leken. Men så kom december och långa mörka januari och bjöd på oväntade möten. Plötsligt blev jag påmind om vad som gör Dansen så viktig, ja, rent av livsavgörande.
 
I oktober kom den stora världen till den lilla byn där jag bor. Den lokala konferensanläggningen öppnade upp som asylboende och ca 150 familjer samt ett 100- tal ensamkommande barn och ungdomar flyttade in. Det var inte första gången. För 25 år sedan var det familjer från forna jugoslavien som samsades om utrymmet. Nu är det familjer från främst Syrien och Afghanistan. Den 25 december blev det julfest på flyktingförläggningen och ALLA var där. Frostafruns orkester spelade och ledde traditionella danslekar. Och som vi dansade! Det var långdans och ringdans och prästens lilla kråka och  aldrig har jag varit med om ett sådant tryck i Nu är det jul igen. När ett par hundra människor klämmer i och uttrycker lyckan av att vara tillsammans här och nu i glädje, då lyfter de slitna fraserna till nya höjder. Och där någonstans mellan mötet med den afganska tonåringen som artigt tackade för dansen och de syriska 8 åringarna som glatt apade efter varje rörelse i skära, skära, havre, så förstod jag på djupet vad det hela handlar om.  I dansen möts vi plötsligt på lika villkor. Barn och vuxen. Vi lär ut och lär in och vi delar ett gemensamt Nu. Vi leker. Du och jag. Vi ser varandra, och är samtidigt en del av ett större sammanhang.
Kasam - Känslan av sammanhang, Avgörande för vår psykiska hälsa och vår förmåga att ta oss igenom svårigheter. Den finns i dansen. Det är därför vi bär med oss våra danser och ramsor i tid efter tid. Dans är lek och leken läkande. När vi vårdar våra lekar vårdar vi människan.
 
Världens bästa julfest fortlöpte med traditionella Syriska och Afghanska danser och ett fikabord som aldrig tog slut.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top