Du och Jag blir Vi i dansen

Alldeles igår kväll blev jag åter igen påmind om vad det är som gör att jag aldrig, aldrig slutar Dansa.
Vi hade turen att bli bjudna på spel och dansfest i samhället där vi bor. Det var jag, min syster och min svåger som nyss anlänt till sverige och inte pratar svenska alls och som, innan kvällen var slut, hade dansat både shottis och polska samt en och annan engelska. Det var mina syskonbarn, lilla spädisen på en månad samt treåringen som älskar sång och rörelse. Och så mina egna, lite större, inte lika fullt så entusiastiska, tweenies som motvilligt äntrade festen. Dansen och musiken grep tag i oss alla och den enda som var immun var fjortonåringen. Alla sura miner var snabbt bortblåsta och när vi vandrar hemåt, varma och rödkindade i den vita snön, är mina tolvåringar lyriska över hur fantastisk kvällen blev och hur roligt det var att få Dansa.
-Mamma, förkunnar den ena filosofen efter en stunds tystnad, Det är som att man lär känna varandra när man dansar tillsammans.....
Mitt dansarhjärta blir alldeles varmt och glödande och jag svämmar över av stolthet för min kloka dotter och över lyckan att  ha fått dela dansens magi med de viktigaste människorna i mitt liv.
Tonåringen släntrar efter och muttrar lite om att hon hatar dans och att hon tyckte hela tillställningen var hemsk och pinsam. Men, tja,  man kan ju inte frälsa alla på en gång.
 
...
 
 
 
  
 
 
 

Vårda leken vårda människan

 
 
Hösten passerade som en grå massa med oändliga regndagar, för mycket jobb och ett världspolitiskt läge som bedövade och liksom tog udden ur lusten till såväl dansen, konsten som leken. Men så kom december och långa mörka januari och bjöd på oväntade möten. Plötsligt blev jag påmind om vad som gör Dansen så viktig, ja, rent av livsavgörande.
 
I oktober kom den stora världen till den lilla byn där jag bor. Den lokala konferensanläggningen öppnade upp som asylboende och ca 150 familjer samt ett 100- tal ensamkommande barn och ungdomar flyttade in. Det var inte första gången. För 25 år sedan var det familjer från forna jugoslavien som samsades om utrymmet. Nu är det familjer från främst Syrien och Afghanistan. Den 25 december blev det julfest på flyktingförläggningen och ALLA var där. Frostafruns orkester spelade och ledde traditionella danslekar. Och som vi dansade! Det var långdans och ringdans och prästens lilla kråka och  aldrig har jag varit med om ett sådant tryck i Nu är det jul igen. När ett par hundra människor klämmer i och uttrycker lyckan av att vara tillsammans här och nu i glädje, då lyfter de slitna fraserna till nya höjder. Och där någonstans mellan mötet med den afganska tonåringen som artigt tackade för dansen och de syriska 8 åringarna som glatt apade efter varje rörelse i skära, skära, havre, så förstod jag på djupet vad det hela handlar om.  I dansen möts vi plötsligt på lika villkor. Barn och vuxen. Vi lär ut och lär in och vi delar ett gemensamt Nu. Vi leker. Du och jag. Vi ser varandra, och är samtidigt en del av ett större sammanhang.
Kasam - Känslan av sammanhang, Avgörande för vår psykiska hälsa och vår förmåga att ta oss igenom svårigheter. Den finns i dansen. Det är därför vi bär med oss våra danser och ramsor i tid efter tid. Dans är lek och leken läkande. När vi vårdar våra lekar vårdar vi människan.
 
Världens bästa julfest fortlöpte med traditionella Syriska och Afghanska danser och ett fikabord som aldrig tog slut.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top