Det stora i det lilla

 
Jag samspråkade med min fina vän inom teaterbranchen härförledes. Vi pratade som man gör som frilansande kulturarbetare om arbetsmarknanden och om möjligheterna att få speltillfällen, marknadsföring och vad producenter och ansvariga inköpare vill ha. Det finns, upplever hon, en trend att man, när man letar barnkultur, räds det som verkar för enkelt och stillsamt.  Utbudet och konkurrensen är hård idag och det är svårt att få publik. Kanske är det därför som ansvariga för kulturutbudet sållar bort de föreställningar som inte genast väcker uppmärksamhet. Barn är vana vid stora intryck och snabba vändningar. De är vana vid en värld som servar med nya stimuli redan innan det föregående slocknat. Allt går i ett och vi har blivit så rädda för den där lilla pausen mellan intrycken att vi inte vågar spela i ett annat tempo.
 
Men är det då inte just det vi ska erbjuda barn idag?Det stillsamma. Det lågmälda. Det icke iögonfallande och spektakulära. Det är måhända det som är det exotiska och rara, det Annorlunda.
I en tid när alla stimuli och stora vyer är så lättillgängliga, är det, det lilla och nära som vidgar och öppnar upp. Det som sticker ut är kanske det vi knappast ser. Missförstå mig rätt, jag älskar det storslagna och galna. Jag hänförs av det barocka och obskyra. Men, vi behöver kanske inte ängslas så att det vi erbjuder inte är tillräckligt storslaget, nytt och smart. Det kommer det alldeles säkert inte att vara. Den stora världen äger redan barnen idag. Det de saknar är den andra. Den värld som uppstår i mig och dig och som växer långsamt och lite trevande i mötet mellan oss. 
 
Så kanske ska vi våga vara modiga. Att erbjuda mångfald och bredd i kulturutbud betyder faktiskt också att ge det småskaliga plats.
 
 
Öppna upp till den lilla världen
Till top