emilywillman.blogg.se

 

I oktober kom den stora världen till den lilla byn där jag bor. Den lokala konferensanläggningen öppnade upp som asylboende och ca 150 familjer samt ett 100- tal ensamkommande barn och ungdomar flyttade in. Det var inte första gången. För 25 år sedan var det familjer från forna jugoslavien som samsades om utrymmet. Nu är det familjer från främst Syrien och Afghanistan. Den 25 december blev det julfest på flyktingförläggningen och ALLA var där. Frostafruns orkester spelade och ledde traditionella danslekar. Och som vi dansade! Det var långdans och ringdans och prästens lilla kråka och  aldrig har jag varit med om ett sådant tryck i Nu är det jul igen. När ett par hundra människor klämmer i och uttrycker lyckan av att vara tillsammans här och nu i glädje, då lyfter de slitna fraserna till nya höjder. Och där någonstans mellan mötet med den afganska tonåringen som artigt tackade för dansen och de syriska 8 åringarna som glatt apade efter varje rörelse i skära, skära, havre, så förstod jag på djupet vad det hela handlar om.  I dansen möts vi plötsligt på lika villkor. Barn och vuxen. Vi lär ut och lär in och vi delar ett gemensamt Nu. Vi leker. Du och jag. Vi ser varandra, och är samtidigt en del av ett större sammanhang.

Kasam - Känslan av sammanhang, Avgörande för vår psykiska hälsa och vår förmåga att ta oss igenom svårigheter. Den finns i dansen. Det är därför vi bär med oss våra danser och ramsor i tid efter tid. Dans är lek och leken läkande. När vi vårdar våra lekar vårdar vi människan.

 

Världens bästa julfest fortlöpte med traditionella Syriska och Afghanska danser och ett fikabord som aldrig tog slut.