Du och Jag blir Vi i dansen

Alldeles igår kväll blev jag åter igen påmind om vad det är som gör att jag aldrig, aldrig slutar Dansa.
Vi hade turen att bli bjudna på spel och dansfest i samhället där vi bor. Det var jag, min syster och min svåger som nyss flyttat till sverige och inte pratar svenska alls och som, innan kvällen var slut, hade dansat både shottis och polska samt en och annan engelska. Det var mina syskonbarn, lilla spädisen på en månad samt treåringen som älskar sång och rörelse. Och så mina egna, lite större, inte lika fullt så entusiastiska, tweenies som motvilligt äntrade festen. Dansen och musiken grep tag i oss alla och den enda som var immun var fjortonåringen. Alla sura miner var snabbt bortblåsta och när vi vandrar hemåt, varma och rödkindade i den vita snön, är mina tolvåringar lyriska över hur fantastisk kvällen blev och hur roligt det var att få Dansa.
-Mamma, förkunnar den ena filosofen efter en stunds tystnad, Det är som att man lär känna varandra när man dansar tillsammans.....
Mitt dansarhjärta blir alldeles varmt och glödande och jag svämmar över av stolthet för min kloka dotter och över lyckan att  ha fått dela dansens magi med de viktigaste människorna i mitt liv.
Tonåringen släntrar efter och muttrar lite om att hon hatar dans och att hon tyckte hela tillställningen var hemsk och pinsam. Men, tja,  man kan ju inte frälsa alla på en gång.
 
...